onsdag, februari 25, 2009

Expressen skyddar invandrargangsters

Personrån är ett fenomen som tyvärr inte är särskilt ovanligt i "det nya Sverige". I dagens Expressen får vi dock läsa om ett fall som sticker ut som särskilt motbjudande. En liten pojke, bara åtta år gammal, blev fyra dagar innan julafton överfallen och rånad på sin mobiltelefon av tre stycken "män" i 20-årsåldern. I Expressens tv-inslag berättar pojkens mamma om rånet och bilder visas från övervakningskameran, reporten avslutar sedan med att berätta att "polisen behöver veta vilka männen är". Ja, att det vore bra om polisen fick tag på dessa typer håller nog de flesta med om, frågan är dock om Expressen själva tycker det. Som brukligt är inom kvällspressen har man nämligen valt att anonymisera gärningsmännen genom att sudda ut deras ansikten. Den överfallne pojken och hans mamma är nog väldigt tacksamma över er hjälp att få rånarna identifierade, Expressen. Verkligen.


Tack och lov är det inte alla som är lika måna om rånarnas väl och ve. TV3:s Efterlyst tog upp fallet ikväll och publicerade också denna ocensurerade bild på sin hemsida.
All heder åt Efterlyst som hjälper polisen i jakten på rånarna, och självklart åt de poliser som jobbar med fallet.
Skam på Expressen som skyddar bovarna bara för att de fruktar att sanningen om dessas etnicitet skulle riskera att göra en och annan av läsarna "främlingsfientlig". Låt oss inte glömma vad Anne-Marie Begler, trogen tjänare till etablissemanget skrev på DN Debatt 16 mars 2000:

"Den allvarligaste konsekvensen av ungdomsrånen kan bli en alltmer invandrarfientlig inställning i ungdomsgenerationen, en grogrund för vardagsrasism"

Expressen resonerar antagligen ungefär likadant. "Ja, att små barn överfalls och rånas av invandrargäng är ju tråkigt, men om vi berättar det kanske folk går och röstar på SD. Hu vad hemskt."

Andra bloggar om: , , ,

söndag, februari 22, 2009

Bra debattartikel i Aftonbladet

Idag läste jag ett av de bästa debattinläggen jag någonsin sett i Aftonbladet. Folkpartisten Hanna Olehäll kritiserar politikers och massmedias skönmålning av invandringspolitikens problem. Ett par utdrag:

"Generellt sett är invandrare överrepresenterade när det gäller brottslighet, inte minst våldsbrott, och mycket av denna kriminalitet tycks främst drabba människor med svensk bakgrund. Detta har exempelvis framkommit i TV3:s Insiders reportage om invandrarbrottslighet. Men av Debatts programurval att döma verkar situationen vara den omvända. En rad inslag har gjorts om negativa attityder mot invandrare inom bland annat vården och polisen. Men ämnen som att svenska gymnasietjejer sextrakasserats av invandrarkillar i Karlskrona så att väktare fått hyras in är tydligen inte intressanta, och inte heller särbehandlingen från samhällets sida då svenskar som enda folkgrupp inte ingår i hetslagstiftningen. "

"När vårdpersonal eller poliser visar sig ha negativa attityder till invandrare så fördöms de, medan orsakerna till attityderna knappt diskuteras.
Men då Debatt tog upp att förortsbor i Göteborg slagit ner och mordhotat oskyldiga journalister, så insinuerade programledningen att den grundläggande orsaken var att medierna svartmålat förorterna. Detta trots att Josefsson själv erkänt att medierna snarare förskönat än belyst invandringens problem."

Läs hela artikeln här.
Bra! Sådanna här debattinlägg behövs verkligen. I anslutning till artikeln finns också en läsarfråga där man får ta ställning i frågan "Diskuteras invandringens problem tillräckligt i media?" Och resultatet? Ja, titta själva.

Andra bloggar om: , , ,

lördag, februari 21, 2009

I Danmark tar man gängkriminaliteten på allvar


Dagens Nyheter idag:
"Till en miljardkostnad ska den danska polisen nu satsa stort mot den tilltagande gängkriminaliteten. (...) Förstärkningen på 140 poliser ska fördelas på de sex danska polisdistrikt som drabbats värst av gängbaserad kriminalitet."

...men det gör man inte i Sverige. Dagens Nyheter härom veckan:
"De kriminella gängen blir alltmer aktiva i Stockholmsområdet. Men polisens sektion mot gängkriminalitet, med bas på Södertörn, blir allt mindre. Styrkan har tappat en tredjedel av sina resurser under året som gått."

Sverige, de kriminellas paradis på jorden.

Andra bloggar om: , , ,

måndag, februari 16, 2009

Slagen som formade Västerlandet, del 3: Tours

Den västerländska civilisationen har en lång och ärorik historia. Det var här demokratin tog sina första stapplande steg. Här har stora imperier och stolta kungadömen haft sina domäner. Alltid har det varit hem för fria folk som åstadkommit storverk inom kultur, teknologi och välstånd. Men utvecklingen fram till dagens moderna västerland har inte alltid varit enkel och utan sina utmaningar. Sedan urminnes tider har yttre fiender från öst önskat underlägga sig västvärlden, och hade det inte varit västerlänningarnas förmåga att föra krig hade det sannolikt inte existerat något väst idag.
Vi befinner oss idag i en situation där det yttre hotet fortfarande är påtagligt, även om det istället för arméer nu tagit form i mass-
invandring, genom vilken främmande kulturer lyckats skaffa sig större inflytande över väst än vad de någonsin lyckades med genom krig.Samtidigt förfaller väst inifrån, försvagat av politiska ideal om internationalism och mångkultur. Idag mer än någonsin är det viktigt att minnas vår historia och de slag som formade väst och säkrade vår frihet från österländsk dominans. Därför publicerar jag nu en serie i fyra delar om slagen som avgjorde den västerländska civilisationen öde. Läs, lär och låt dig inspireras.

Del 1: Persiska krigen
Del 2: Slaget vid Chalons
Del 3: Slaget vid Tours
Del 4: Slaget vid Lepanto & Belägringen av Wien


Del 3: Slaget vid Tours

Muhammed grundar Islam
Någon gång på 570-talet i staden Medina i dagens Saudiarabien föddes en gosse som fick namnet Muhammed. Han var av låg börd, och ingen i pojkens närhet kunde väl då ens drömma om hur han skulle komma att forma världshistorien, eller vilken fruktansvärt lidande hans ord skulle fortsätta att orsaka även 1000 år efter hans död. Vid den här tiden var arabvärlden styrd av olika lokala klaner och hövdingar och någon egentlig centralmakt eller skrivna lagar existerade inte. Det var den starkes rätt som gällde och den som saknade pengar eller mäktiga kontakter var mer eller mindre helt utlämnad åt omgivningens godtycke. För Muhammed som inte bara var av låg börd, utan dessutom blivit föräldralös i unga år var det med andra ord ett hårt liv som väntade. Han lyckades dock vända sin lycka när han i 25-årsåldern charmade en förmögen änka och tog henne som hustru. Muhammed var dock inte nöjd utan vill skaffa sig större makt, och hur kunde man bättre skaffa sig det än att påstå sig vara en budbärare från Gud? De arabiska stamfolken hade vid den här tiden en hednisk tro där man tillbad över 300 olika gudar. Den största av dessa var månguden Allah. Muhammed sade sig ha fått uppenbarelser från Allah, vilka nedtecknades i "Koranen." En ny religion, Islam var född. Även om motståndet från de högre klasserna var hårt mot denna nya religion vann Muhammed stöd bland de lägre klasserna, och lyckades tids nog ena araberna under ett gemensamt islamiskt styre. Strax efter detta avled han, men den muslimska expansionen hade bara börjat. Koranen slog fast att Islam inte bara var arabernas religion utan att hela världen var tvungen att underkasta sig mångudens vilja, och att de som inte gjorde det skulle tvingas till det med våld. Med detta som motiv inledde araberna en aggressiv expansion. Man utplånade helt det gamla Persiska riket, erövrade det Bysantiska rikets besittningar i Nordafrika och islamiserade dem, och ännu mer skulle det bli.

Förmuslimsk staty av månguden Allah. Observera månskäran på bröstet.

Det Iberiska inbördeskriget
På 700-talet var större delen av det som idag är Spanien och Portugal enat i det kristna kungariket Iberien, som grundats av germanska Västgoter som bosatt sig på halvön i samband med den Hunniska invasionen och VästRoms fall. Men till följd av käbbel inom adeln och en utbredd svält var Kung Roderick nu en svag monark och det fanns många som ville se honom avsatt. För att få militär assistans vände sig kungens motståndare till araberna som nu omorganiserat sitt välde under namnet "den Umayyadiska dynastin" och vars gränser nu sträckte sig ändå till Gibraltar sund. Förfrågan om hjälp besvarades och år 711 landsteg en 10 000 man stark här i södra Iberien och med sina Västgotiska allierade besegrade man snabbt kung Roderick. Men efter det så hände något som upprorsmännen inte räknat med. Den Umayyadiska hären vände nu sina vapen emot dem och påbörjade en erövning av landet för egen räkning. Och medan fler och fler muslimska soldater landsteg och invasionen trängde tillbaka de kristna allt längre förstod de att araberna aldrig haft något intresse av att hjälpa dem avsätta en olämplig kung, det hade bara varit ett svepskäl för att utan motstånd kunna landsätta soldater och påbörja en islamisering av Västeuropa. I åtta års trängde muslimerna bit för bit undan Västgoterna innan sin slutgiltiga seger. Hand i hand med erövringen av nya områden följde grymma övergrepp mot den kristna lokalbefolkningen. Städer och byar plundrades och brändes, och många av de som inte lyckades fly togs som trälar, vilka antingen såldes eller togs med av armén för att fungera som sexslavar. Med Iberien besegrat tog sig nu muslimerna över Pyrenéerna och erövrade hertigdömet i Akvitanien. Därefter ställdes de mot sin hittills största utmaning: De mäktiga Frankerna.

Det arabiska väldet när det var som störst.

Prins Charles och Frankerna
Iberien var inte det enda nya riket i Europa som uppstått i och med VästRoms fall. Många nya riken såg dagens ljus runt om på kontinenten, men inget av dem var så stort och mäktigt som det Frankiska riket i den gamla romerska provinsen Gallien. I vissa avseendet är det fel att kalla det områden som de germanska Frankerna styrde över för ett rike. Någon kung eller annan centralmakt existerade egentligen inte, utan makten var istället uppdelad mellan olika adelsmän som i mångt och mycket styrde efter eget huvud. Detta skulle dock komma att förändras under 700-talet. En stark ledare i form av Prins Charles trädde fram och snart betraktades han som Frankernas herre, även om han inte hade någon officiell kungatitel.
Prins Charles var en mycket intelligent ung man, och han blev tidigt medveten om det muslimska hotet som tornade upp sig i fjärran, och han visste vad han var tvungen att göra för att kunna möta det. Vid den här tiden utgjordes europeiska arméer nästan uteslutande av civila som kallades in vid behov och sedan fick återgå till sitt när deras tjänster inte längre behövdes, proffesionella soldater existerade i princip inte utanför kungarnas och de höga adelsmännens hustrupper och livvakter. Detta skulle prins Charles komma att ändra på. För att möta hotet från den Umayyadiska dynastin skapade han en armé av yrkesinfanteri. Soldater som rustades och beväpnades av kronan med de allra bästa vapen och rustningar som fanns att tillgå, och som fick erfarenhet genom diverse militära kampanjer. Dessa män skulle utgöra kärnan i den armé som skulle ta strid med den Umayyadiska dynastin i det slag som skulle komma att avgöra Europas framtid.

Sköldvägg mot kavalleri
Hösten 732 kom det krig som Charles ägnat större delen av sitt vuxna liv att förbereda sig för. Under ledning av emiren Abd-ar-Rahman trängde en här på 80 000 man in på Frankernas områden och tågade mot staden Tours. För att möta detta hot mobiliserade Charles sin här på 30 000 man och ställde sig mitt i vägen för Rahman och hans armé. Precis som i fallen med Marathon och och Plataiai som jag skrivit om tidigare, följde nu en flera dagar lång väntan. Rahman trodde att Charles armé var betydligt större än vad den faktiskt var och tvekade därför att anfalla. Frankerna å andra sidan stod bra där de stod. De hade en stark defensiv position uppe på en höjd, gott om proviant och var betydligt bättre klädda för att klara de kyliga höstnätterna. Efter sex dagars väntan bestämde sig Rahman slutligen för att anfalla. Hans kavalleri hade besegrat alla motståndare de hittills stött på och han var övertygad om att dessa europeiska "barbarer" inte skulle kunna stå emot kraften i deras anfall. Men när hans ryttare tvingades anfalla i uppförsbacke förlorade de mycket av sin kraft, och på höjdens topp hade Frankerna format en "sköldvägg", en mycket effektiv försvarsformation. Sköldväggen stod effektivt emot det muslimska kavalleriet som hade föga framgång i sina attacker. Vid några tillfällen lyckades dock Umayyadiska ryttare bryta sköldväggen, detta skulle kunna ha slutat med katastrof men Frankiska reserver räddade dagen då de anföll och lyckades med att antingen döda eller driva tillbaka ryttarna. Snart tippade slaget ytterligare till Frankernas favör när en spaningsstyrka lyckades inta muslimernas dåligt vaktade läger. Där befriade de slavarna och återerövrade de skatter som muslimerna stulit från kyrkor och kloster. När muslimerna förstod var som var i görningen tappade anfallet snabbt kraft då delar av kavalleriet skyndade sig tillbaka mot lägret för att säkra sina slavar och sitt stöldgods. Rahman gjorde vad han kunde för att stoppa detta, men i den oordning som följde blev han dödad av avancerade Franker.
Med sin befälhavare död blev oordningen ännu värre i muslimernas mångkulturella armé. Det fanns ingen självklar efterträdare till Rahman och nu började de olika småhövdingarna och klanledarna gräla om vem det egentligen var som bestämde. Dessa gräl ledde ingenstans och när solen gick ner retirerade den muslimska hären i skydd av mörkret söderut till sina Iberiska besittningar och lämnade Frankerna som segrare. Kvar på fältet låg 10 000 av deras män döda, vilket kan jämföras med Frankernas 1500.

"Slaget vid Poitiers"(Tours) av Charles de Steuben

Ett hammarslag mot den muslimska expansionen
Efter sin seger vid Tours fick prins Charles smeknamnet "Martell", som betyder "hammaren", vilket syftar på hur han bildligt talat riktat ett förödande hammarslag mot den muslimska expansionen i Europa. Och vikten av Charles Martells seger vid Tours kan inte nog betonas. Hade Frankerna inte hade stoppat den Umayyadiska dynastin, vem skulle då ha gjort det? Militärt fanns det inget land i Europa som kunde mäta sig med Frankerna så om dom hade misslyckats hade antagligen ingen annan heller kunnat lyckas. Slaget vid Tours var den avgörande segern som räddade Västeuropa från att islamiseras. Det gör det till ett av historiens viktigaste slag, kanske till och med det allra viktigaste.

För mer information:
De stora slagen (Tukan förlag)
Allah-the moon god
Youtube: Poitier Saviour battle
Wikipedia: Karl Martell, Slaget vid Tours, Umayyader, Muhammed, Franker

Andra bloggar om:
, , , ,

"En attack på yttrandefriheten"

Det är rubriken på dagens ledare på HelaGotland.se. Äntligen en tidning som tar upp mordförsöket på Erik Almqvist? Icke då. Den fruktansvärda attacken på yttrandefriheten som det talas om här är... ett sms, ett sms innehållande ordet "idiot". Oj, vad allvarligt. Vad det handlar om är att s-debattören Hanna Westerén, efter det debattlinlägg som jag kommenterade förra helgen fått ett sms där hon blivit kallad för "idiot".
Okej, att kalla folk för oförskämdheter leder sällan till något bra, en saklig debatt är alltid att föredra. Men att tala om en attack på yttrandefriheten och skriva en ledare på ämnet för att en enskild person blivit sur över ett osakligt debattinlägg är nog att överdriva en smula. Hade sms:en innehållit några hot hade det varit en annan sak, men det gjorde de inte. Det blir uppenbart mot slutet av artikeln att skribenten Ronnie Lundin främsta syfte inte är att värna yttrandefriheten, utan att svartmåla SD:

"Har man sådana personer som påhejare av ens politik, då ska man nog dra öronen åt sig. Kan man verkligen tänka sig att rösta på ett parti vars sympatisörer tillåter sig sådana metoder?"

Detta motiv blir bara tydligare av det faktum att han ALDRIG fördömt de attacker som vi inom SD utsatts för. Det aktuella mordförsöket på Almqvist är inget som han bryr sig om att nämna. Ej heller de övergrepp som skett på Gotland, då främst under Almedalsveckorna, då vi både fått våra möten störda och vissa år utsatts för direkta överfall.

När någon av hans kompisar blir kallad för idiot är det alldesles fruktansvärt allvarligt, men när meningsmotståndare attackeras med stenkastning, tårgås och knivar låtsas han bara som om det regnar. Det är skillnad på folk och folk, inte sant Ronnie?!

Andra bloggar om: , , ,

söndag, februari 15, 2009

Media tiger om mordförsöket på Almqvist


Efter gårdagens inlägg om mordförsöket på Erik Almqvist kom jag att tänka på att jag inte kunde minnas att jag läst något om överfallet i någon etablerad media. Inte kunde det väl stämma? Jodå! Hur många artiklar tror ni jag fick upp efter att ha gjort några sökningar på Eniros nyhetstjänst? En!
Svenska Dagbladets ledarblogg fördömer Revoltionära Frontens agerande, men det är också allt. Inte ett ord nämns om attacken på nyhetsplats, och hos Dagens Nyheter, Metro, Aftonbladet och Expressen är det tyst som i graven. Att en förtroendevald politiker utsätts för ett mordförsök av knivbeväpnade extremister i mitt i landets huvudstad saknar tydligen nyhetsvärde enligt dessa murvlar. Antar att dom är upptagna med med något nytt reportage om GI-kurer och smalmat.

Andra bloggar om: , , ,

lördag, februari 14, 2009

Ännu ett mordförsök


Det var tydligen inte bara Vávra Suk som blev utsatt för mordförsök under förgående vecka. Även SDU-ordföranden Erik Almqvist attackerades med kniv av vänsterterrorister, men lyckades som tur vad komma undan knivmännen.

"Efter ett medlemsmöte med Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) i Stockholm i lördags kväll blev ordförande för SDU, Erik Almqvist, tillsammans med en annan medlem i SDU jagad av två knivbeväpnade män. Den vänsterextrema organisationen Revolutionära Fronten har sedan dess tagit på sig dådet, som SDU menar är att betrakta som ett allvarligt hot mot demokratin och mot ungdomars rätt till samhällsengagemang."
Läs hela pressmeddelandet på SD:s rikssida.

Andra bloggar om: , ,

onsdag, februari 11, 2009

Svar till SSU Kalmar, del 2

SSU Kalmar säger:
"Det intressanta här är även att Sverigedemokraterna inte är konsekventa. Sätter man ett värde på invandrare, så borde man även sätta ett värde på de födda i Sverige. Och jösses vilka kostnader som vi födda i Sverige är upphov till! Jag ser med förväntan fram emot hur Sverigedemokraternas förslag på hur man ska skära ned kostnaderna för infödda svenskar ser ut, för de är ju upphov till otroliga kostnader för den svenska staten!"

Jag svarar:
"Självklart kostar även infödda svenskar pengar. Detta gäller i synnerhet folk under 20 och över 65. Det finns dock en väsentlig skillnad. Ungdomar som ännu inte kommit ut i arbetslivet har i regel två föräldrar i arbetsför ålder som betalar skatt och därmed indirekt finansierar de kostnader som deras barn är för samhället. En pensionär på 65+ har under sitt yrkesverksamma liv betalt skatt och därmed finansierat sin egen pension. Ingen av dessa grupper kan alltså betraktas som någon ekonomisk belastning.

Så är det inte med kostnaderna för invandrare. Ett populärt argument är att de skatter som invandrare betalar kompenserar för invandringens kostnader, detta är dock inte helt sant. Det stämmer förvisso att skatteintäkterna från invandrare är något större än invandringens och integrationens DIREKTA kostnader. Däremot räcker de inte på långa vägar för att finansiera INDIREKTA kostnader såsom sjukvård, socialbidrag, pensioner, utbildning osv.
Så för att säga att invandringen skulle vara en ekonomisk plusaffär skulle man vara tvungen att utgå ifrån att inga invandrare någonsin skulle behöva sjukvård, pensioner, bidrag, kostnadsfri utbildning osv.
Men så är ju inte fallet, utan kostnaderna för dessa samhällsfunktioner får infödda, svenska skattebetalare står för. Således ÄR invandringen en ekonomisk belastning."

Andra bloggar om:
, , ,

tisdag, februari 10, 2009

Fler antisemitiska muslimer



"Jävla judar"
"Sieg heil"



Andra bloggar om: , , , ,

måndag, februari 09, 2009

AFA försökte mörda meningsmotståndare

Idag kan vi läsa i Aftonbladet och på Nyhetskanalen om AFA:s senaste vansinnesdåd. Det handlar inte om vandalisering. Det handlar inte hot. Det handlar om ett regelrätt mordförsök! Vávra Suk, högt uppsatt inom Nationaldemokraterna attackerades av ett 20-tal vänsterorienterade psykopater som slog honom med stenar och påkar och slutligen försökte döda honom med ett knivhugg, som tack och lov missade och "bara" träffade i armen.
Vad ska det till för att styrande politiker ska ta i med hårdhandskarna mot dessa våldsdyrkare? Ska någon verkligen behöva dö innan de förstår allvaret?

AFA-banderoll från Salem 2008. Texten åsyftar den mördade Daniel Wretström och dess budskap kan knappast misstolkas: Alla människor med "fel" åsikter ska dödas.

söndag, februari 08, 2009

Marteus vill begränsa yttrandefriheten


Ann-Charlotte Marteus i sin senaste krönika i den liberala tidningen Expressen:
"Och kom inte dragandes med yttrandefriheten. Den typ av helig yttrandefrihet som vi har i Sverige fungerar bara i ett homogent land där människor har så mycket gemensamt, så likriktade uppfattningar om rätt och fel, lämpligt och olämpligt, att självcensuren ändå sätter stadiga gränser."

Med andra ord: "Yttrandefrihet går inte ihop med mångkultur, låt oss avskaffa yttrandefriheten!" Det är inte alla proffstyckare som säger det rakt ut, men tyvärr tror jag inte Marteus är ensam om denna uppfattning.

Andra bloggar om: , , , , ,

lördag, februari 07, 2009

Har dom magiska miniräknare på Gotland?

Sitter här och läser dagens ledare på HelaGotland.se som handlar om "Sverigedemokraterna och deras myter" skriven av en Hanna Westerén. En myt vi sprider enligt Westerén är att det pågår en massinvandring till Sverige. Invandringen har minsann bara ökat med 6 % mellan 1980 och 2007 menar hon.
Enligt Migrationsverket fick 13 617 personer uppehållstillstånd 1980. Om vi bara haft en ökning på 6 % sedan dess borde siffran för 2007 ligga på 14434, men så är inte fallet. Enligt Migrationsverket så låg motsvarande siffra nämligen på 76 655 personer.
Har dom magiska miniräknare på Gotland?

Andra bloggar om: , ,

fredag, februari 06, 2009

Slagen som formade Västerlandet, del 2: Chalons

Den västerländska civilisationen har en lång och ärorik historia. Det var här demokratin tog sina första stapplande steg. Här har stora imperier och stolta kungadömen haft sina domäner. Alltid har det varit hem för fria folk som åstadkommit storverk inom kultur, teknologi och välstånd. Men utvecklingen fram till dagens moderna västerland har inte alltid varit enkel och utan sina utmaningar. Sedan urminnes tider har yttre fiender från öst önskat underlägga sig västvärlden, och hade det inte varit västerlänningarnas förmåga att föra krig hade det sannolikt inte existerat något väst idag.
Vi befinner oss idag i en situation där det yttre hotet fortfarande är påtagligt, även om det istället för arméer nu tagit form i mass-
invandring, genom vilken främmande kulturer lyckats skaffa sig större inflytande över väst än vad de någonsin lyckades med genom krig. Samtidigt förfaller väst inifrån, försvagat av politiska ideal om internationalism och mångkultur. Idag mer än någonsin är det viktigt att minnas vår historia och de slag som formade väst och säkrade vår frihet från österländsk dominans. Därför publicerar jag nu en serie i fyra delar om slagen som avgjorde den västerländska civilisationen öde. Läs, lär och låt dig inspireras.

Del 1: Persiska krigen
Del 2: Slaget vid Chalons
Del 3: Slaget vid Tours
Del 4: Slaget vid Lepanto & Belägringen av Wien


Del 2: Slaget vid Chalons


Hunnerna, Rom och folkvandringarna
Vid slutet av 300-talet var den västra delen av det Romerska riket i kris. Det en gång så mäktiga imperiet var försvagat av politiska och sociala motsättningar, och inte blev det bättre av den växande klyfta man kunde se mellan sig själva och rikets östra del. Dessa klyftor nådde sin kulm år 395 då då det tusenåriga riket delades i två och rikets östra del blev det Bysantinska riket med säte i Konstantinopel. Och medan detta rike skulle blomstra i flera hundra års tid så hade problemen för deras västliga kusiner bara börjat.
I nordöst, på de västasiatiska slätterna bodde Hunnerna. Ett nomadiskt stäppfolk som omvärlden fram tills nu ägnat föga intresse. Något som skulle förändras drastiskt under 400-talet. Under ledning av Kahn Octar och efter honom Kahn Rugila kom de tidigare splittrade Hunnerna att samlas under gemensam flagg och bli en krigsmakt att räkna med. Man besegrade snabbt närliggande folk och erövrade deras länder och härskade snart över ett respektingivande område. Hunnerna hade nu fått smak för erövringar och under ledning av Khan Attila gav man sig på sin största utmaning hittills: Det Bysantiska riket. Detta skulle dock visa sig vara en övermäktig uppgift. Trots vissa framgångar fick Attila till slut ge upp sina planer på att erövra Konstantinopel, och vände istället blicken västerut. Han angrepp de mindre kungarikena i Centraleuropa och erövrade dem. Detta innebar startskottet för vad vi idag kallar "Folkvandringstiden". Många av de folk som fått sina länder erövrade ville inte leva under hunniskt styre utan övergav sina hem och gav sig iväg på jakt efter nya hemländer. Dessa utvandrare hamnade självklart i konflikt med de folk vars länder de nu invandrade till, och inte sällan skapades en kedjereaktion då de nya folken körde bort de gamla vilka i sin tur gav sig iväg på jakt efter nytt land. På detta sätt kom hundratusentals germaner att vandra in över VästRoms gränser där de bad om kejsarens tillåtelse att bosätta sig. Detta välkomnades av kejsaren som gav germanerna status som "feoderati", vilket innebar att även om de inte beviljades något romerskt medborgarskap tilläts de bosätta sig och bruka mark inom rikets gränser i utbyte mot att de försåg armén med soldater. Kejsaren såg de germanska krigarna som ett välbehövligt tillskott, då den romerska krigsmakten var svag och inte mer än en skugga av vad den varit under rikets storhetstid.
En del politiskt korrekta skulle kanske göra en tolkning här att VästRom räddades av invandring, så var dock inte fallet. Tvärtom skulle denna germanska invandring tids nog bli vad som orsakade VästRoms slutgiltiga fall. Det är dock ett annat ämne, och inget jag ämnar gå in närmare på här.
Genom sina erövringar hade Hunnerna skapat sig många fiender, men deras relationer VästRom hade hittills varit relativt goda, under en tid bildade de till och med en allians för att möta hotet från Burgunderna. Detta skulle dock snart ändras. Exakt vad det var som fick Attila att angripa VästRom är omdiskuterat, det finns framför allt två dominerande teorier:
1. Attila menade att många av de germaner som bodde på romersk mark var hans undersåtar då han härskade över deras hemländer och krävde att kejsaren skulle utelämna dessa åt honom.
2. Efter en brevväxling med den romerske kejsarens syster Honoria, hävdade Attila att Honoria friat till honom och att han accepterat. Och nu krävde han halva VästRom som hemgift.
Oavsett vilken av dessa teorier som är den sanna vägrade kejsaren gå med på Attilas krav, varpå denne omgående klargjorde sin ambition att med vapenmakt ta vad som rättmätigt borde tillhöra honom.

Hunnernas imperium under Attila. Stjärnan visar Acquincum (nutida Budapest), vilket enligt många historiker var Hunnernas huvudstad.

Aetius besegrar Attila
Med en här på någonstans mellan 30 000 och 50 000 soldater tågade således Attila in i det romerska Gallien, där han plundrade och brände flera av regionens större städer.
Ansvaret för att möta denna invasion lades på generalen Aetius som mönstrade en här främst bestående av romerska legionärer, germanska feoderati och allierade Västgoter, men där fanns även krigare från andra germanska folk, bl.a Franker och Saxare. Det har också talats om legosoldater från norr. Vem vet, kanske fanns det Svear och Götar med i det stundande slaget? Allt som allt var Aetius styrkor jämnstarka med Attilas.
De två härarna mötes vid staden Chalons på de Katalauniska fälten. Exakt var denna plats ligger är omstritt, men en trolig teori är Champange-distriktet i de nordöstra delarna av nutidens Frankrike.
Den strategiskt viktigaste platsen på slagfälten var en lång åsrygg vilken utgjorde fältets högsta punkt och det var runt denna slaget skulle stå. Båda sidor intog var sin ände av åsryggen och började sedan strida om mitten. Aetius soldater nådde mitten först och lyckades effektivt slå tillbaka de hunniska styrkor som angrepp dem. Då de hunniska soldaterna drog sig tillbaka mot huvudstyrkan efter sitt misslyckade anfall uppstod det oordning i deras led, vilket Västgoterna utnyttjade och gick till anfall. Under detta anfall blev deras kung, Theoderik, dödad men anfallet blev ändå framgångsrikt och Attilas armé drevs tillbaka till sitt läger som snabbt omringades och belägrades av Romarna och Germanerna. Denna belägring bröts dock efter att den fallne västgotiske konungens son, Thorismund bestämde sig för att bege sig hem för att säkra sin titel som Västgoternas kung, innan någon av hans bröder gjorde det. Attila kunde således komma undan med livet i behåll, men slaget var förlorat och många av hans män med det.

"Hunnernas kamp med Alanerna" av Peter Johann Nepomuk Geiger. Alanerna var ett av de första folken som fick sitt hemland erövrat av Hunnerna.

"Dagen då Europa föddes"
Hur stor den praktiska betydelsen slaget vid Chalons varit för eftervärlden kan diskuteras. Medan vissa historiker menar att segern var direkt avgörande för västerlandets vara eller inte vara, är andra av uppfattningen att slagets betydelse inte var mer än marginell. Något som däremot inte kan förnekas är det symboliska värde slaget haft. För första gången stod stora skaror av nord- och sydeuropéer, av germaner och romare, sida vid sida och tog strid mot hotet från öst. 20 juni 451 har ibland kallats "Dagen då Europa föddes", och även om det kanske är att ta i så var det vid den här tiden som dagens moderna västerland föddes. De germanska foederati som slog sig ner på Romersk mark tog till sig mycket av den romerska kulturen och livsstilen, samtidigt som deras närvaro självklart också satte sina spår bland Romarna. På så vis tog processen av integration mellan dessa två civilisationer fart och skapade den Västerländska civilisationen. Denna integration kan vi hitta personifierad i generalen Aetius. Han var född som romare, men sägs ha haft germanska rötter. En stor del av sin uppväxt spenderade han också i den gotiske kungen Alariks hov som gisslan, och fick där fick mycket av sin militära utbildning. Aetius har ibland kallats "den siste romaren", jag skulle nog hellre kalla honom den förste västerlänningen.

För mer information:
Germanfolkens erövring av Romarriket (Alhambras PocketEncyklopedi)
Wikipedia: Hunnerna, Västromerska riket, Slaget vid Chalons, Germanerna, Folkvandringstiden

torsdag, februari 05, 2009

Stort stöd för kärnfamiljen

Ann-Charlotte Marteus, krönikör på Expressen, och i mitt tycke den politiska korrektheten personifierad gnäller i en av sina senaste krönikor på det värsta hon vet, näst nationalism och europeisk kultur: Kärnfamiljen. Argumenten finns det inte mycket att säga om, inget nytt under solen där. Vad som är mer intressant är Marteus självsäkra uppfattning om att hon har folkets stöd i frågan. För vad säger Expressens läsare om saken? Titta själv.


Ägd!

Det är inte första gången Marteus fått mig att dra på smilbanden heller. Klicka här.

Andra bloggar om: , , ,

onsdag, februari 04, 2009

Svart Gambianska blev vit svenska i GT

Här greps filmstjärnan

Så har det hänt igen. Ytterligare en stökig invandrare har förvandlats till svensk av massmedia. Det är inte bara hudfärgen som förändrats till en helt annan, man beskriver även "filmstjärnan" Hady Jallow som svensk. Varför det? Det hade väl varit en sak om det varit en svensk medborgare som gripits i utlandet, men så är inte fallet här. Gripandet skedde i Göteborg. Det finns ingen annan förklaring än att GT medvetet försöker lura sina läsare att tro att det är en infödd svenska som gripts, inte en invandrad Gambianska.
Om verkligheten inte stämmer överrens med de egna idealen så är det tydligen verkligheten man ska ändra på.

Läs även: Rakryggad - Expressen målar tavlor

Andra bloggar om: , , ,

söndag, februari 01, 2009

Slagen som formade Västerlandet, del 1: Persiska krigen

Den västerländska civilisationen har en lång och ärorik historia. Det var här demokratin tog sina första stapplande steg. Här har stora imperier och stolta kungadömen haft sina domäner. Alltid har det varit hem för fria folk som åstadkommit storverk inom kultur, teknologi och välstånd. Men utvecklingen fram till dagens moderna västerland har inte alltid varit enkel och utan sina utmaningar. Sedan urminnes tider har yttre fiender från öst önskat underlägga sig västvärlden, och hade det inte varit västerlänningarnas förmåga att föra krig hade det sannolikt inte existerat något väst idag.
Vi befinner oss idag i en situation där det yttre hotet fortfarande är påtagligt, även om det istället för arméer nu tagit form i mass-
invandring, genom vilken främmande kulturer lyckats skaffa sig större inflytande över väst än vad de någonsin lyckades med genom krig. Samtidigt förfaller väst inifrån, försvagat av politiska ideal om internationalism och mångkultur. Idag mer än någonsin är det viktigt att minnas vår historia och de slag som formade väst och säkrade vår frihet från österländsk dominans. Därför publicerar jag nu en serie i fyra delar om slagen som avgjorde den västerländska civilisationen öde. Läs, lär och låt dig inspireras.

Del 1: Persiska krigen
Del 2: Slaget vid Chalons
Del 3: Slaget vid Tours
Del 4: Slaget vid Lepanto & Belägringen av Wien


Del 1: Persiska krigen

Den Joniska revolten
På 500-talet innan Kristus var det Persiska imperiet världens största och mäktigaste rike. Kung Dareios härskade över ett rike som stäckte sig från Egypten i väst till Indien i öst, han härskade även över det landområde som utgör dagens Turkiet, vid den här tiden mer känt som Anatolien. På den Anatoliska västkusten, i ett område känt som Jonien hade sedan tidigare grekiska utvandrare från Aten slagit sig ner och bildat en koloni. Dessa hade nu hamnat under Persiskt styre, något som de hade svårt att acceptera och 499 f.kr bröt således den joniska revolten ut. Uppbackade av förstärkningar från Aten drev de joniska grekerna bort de persiska marionetthärskarna, och fortsatte sedan österut. Man kom så långt som till den gamla Lydiska huvudstaden Sardes, som brändes till grunden. Till slut blev ändå upproret nedslaget, grekerna befann sig långt hemifrån och kunde inte besegra de numerärt överlägsna Perserna.

Det Persiska riket vid tiden för den Joniska revolten

Slaget vid Marathon
Kung Dareios var dock inte nöjd. Han kände till Atenarnas medverkan i revolten och planerade sin hämnd: Aten skulle likt Sardes brännas ner och dess invånare skulle föras till Persien som slavar.
490 f.kr satte han sin plan i verket.
600 skepp med uppskattningsvis 30 000 soldater ombord avseglade mot Grekland och landsteg på stranden vid Marathon 42 kilometer norr om Aten. Mot dessa stod 10 000 Atenska hopliter, tungt bepansrat infanteri beväpnade med spjut, kortsvärd och sköld, tillsammans med 1000 soldater från den allierade stadsstaten Plataiai. De båda arméerna stod sedan stilla mot varandra i flera dagar, båda ovilliga att ta första steget. Atenarna ansåg att det var bäst att vänta, då ytterligare förstärkningar var på väg från stadsstaten Sparta. Atens relation med Sparta var inte den bästa, men Spartanerna hade ändå lovat militär assistans då de fruktade att Perserna skulle fortsätta och erövra hela Grekland och de lyckades inta Aten. Perserna å andra sidan trodde att tiden var på deras sida. Med sig hade de nämligen Hippias, Atens före detta envåldshärskare, som hade jagats bort i samband med införandet av demokrati. Perserna hoppades nu att Hippias anhängare skulle revoltera och överlämna staden till dem. Men när inget tecken på revolt visade sig antog Perserna en ny plan. Halva armén skulle åter gå ombord på skeppen och segla till Aten för att inta staden samtidigt som arméns andra halva stannade kvar och uppehöll grekernas armé. Denna krigslist skulle kunna ha inneburit slutet för Aten, om inte en del av persernas styrka bestått av tvångsinkallade joniska greker. Dessa var föga roade av tanken att behöva strida mot sina landsmän, och några av dem deserterade och berättade för de Atenska befälhavarna om fiendens plan. Nu var läget kritiskt. De Atenska befälhavarna var tvungna att fatta ett beslut: skulle de retirera tillbaka till Aten för att försvara staden eller skulle de angripa den försvagade kvarvarande styrkan?
Med minsta möjliga marginal röstades det för ett anfall och soldaterna började göra sig i ordning. Trots att halva deras styrka gett sig av hade Perserna fortfarande ett klart numerärt överläge. Deras soldater var dock av högst ojämn kvalité. Centern bestod av disciplinerat, välutrustat infanteri från Iran, flankerna å andra sidan utgjordes av lättare, ofta tvångsinkallade soldater, däribland de joniska grekerna. Detta kände grekerna till och planerade därför att snabbt slå ut flankerna för att sedan attackera den persiska centern från sidorna. Planen fungerade mycket väl. Efter att ha avancerat genom ett regn av persiska pilar gick grekerna in i närstrid med sina fiender. Och medan den Persiska centern effektivt stod emot det grekiska anfallet och till och med var på god väg att bryta grekernas formation gick striden betydligt sämre för dem på flankerna. Dessa vek sig snart och flydde tillbaka till skeppen. De grekiska flankerna riktade då sitt anfall mot den persiska centern som nu attackerades från tre håll på en och samma gång. Detta var en övermäktig utmaning och snart tvingades även de fly tillbaka till sina skepp. Segern var vunnen, men för Atenarna och deras allierade fanns ingen tid för vila. Den andra halvan av persernas armé var på väg mot det försvarslösa Aten, och nu var man tvungen att i största hast marschera tillbaka till staden för att hinna dit först. Också detta lyckades man med. Minnet av denna snabba, 42 kilometer långa marsch mellan Marathon och Aten lever idag kvar över hela västvärlden genom det årliga Maratonloppet. När Perserna såg de Grekiska hopliterna stå redo till försvar i hamnen vågade de inte landstiga, utan vände om och seglade tillbaka till Persien. Hotet mot Grekland var avvärjt, för den här gången.

"Slaget vid Marathon" av Brian Palmer


Thermopyle, Salamis och Plataiai
Efter sin seger vid Marathon jublade grekerna och trodde att hotet från perserna nu var avvärjt för gott. En som dock var av en annan uppfattning var Themistokles, en Atensk politiker som också deltagit som general vid Marathon. Han vägrade tro att perserna skulle ge upp så lätt, och historien skulle snart ge honom rätt.
Hemma i Persien hade kung Dareios hunger efter hämnd ingalunda avtagit. Enligt legenden ska han haft en slav vid sitt hov som varje kväll när kungen satte sig till middag viskade i hans öra: ”Herre, glöm inte Atenarna!” Men innan han hann genomföra ett nytt fälttåg avled han, och tronen gick till hans son, Xerxes. Xerxes tycktes till en början inte dela sin faders intresse att hämnas ödeläggelsen av Sardes, utan fokuserade på helt andra delar av imperiet. De greker som betraktade det persiska hotet som en del av det förflutna måste i det här läget känt sig mycket säkra på sin sak. Themistokles vägrade dock att ändra uppfattning, så när Atenska gruvbrytare upptäckte en rik silverfyndighet och debatten tog fart om vad man skulle investera denna nyvunna rikedom i förordade Themistokles att man använda den för att utöka stadens armada. Han var dock medveten om att få var villiga att lyssna på hans varningar om det persiska hotet. Så för att få sin vilja igenom gjorde han något som även nutida politiker är kända för att göra: han ljög. Genom att påstå att Atens handelsskepp hotades av kapare från Aegina fick han till sist sin vilja igenom. Och det var i rättan tid.
I Persien hade kung Xerxes påbörjat sin plan att fullfölja sin faders värv och invadera Grekland. För sina rådgivare kungjorde han sin ambition att bränna Aten och på samma gång ”… utöka det persiska riket så till den grad att dess gräns går först vid Guds egen himmel.” Det borde nu inte råda några tvivel om att den persiska ambitionen inte bara handlade om hämnd på Aten utan om att erövra hela Grekland.
År 481 f.kr satte Xerxes sin jättelika krigsmaskin i rörelse och tågade mot Grekland. Den grekiske historikern Herodotos hävdade att persernas armé var 5 miljoner man stark, moderna historiker anser dock att 300 000 är en mer rimlig uppskattning. Detta till trots var det fortfarande den största armé som den antika världen någonsin skådat. I den klassiska 60-talsfilmen ”The 300 spartans” för man höra Xerxes spelad av David Farrar: ”För tio år sedan vid Marathon sände min far fram blott en våg. Jag leder en ocean!” Huruvida den verklige Xerxes någonsin sade något sådant ska jag låta vara osagt, men det illustrerar väl allvaret i situationen, hotet nu var mycket större än vad det vara vid Marathon. För att möta detta hot krävdes en samlad insats från alla de grekiska stadsstaterna, något som var lättare sagt än gjort. Medan det gemensamma försvaret fortfarande höll på att organiseras sändes en mindre styrka på 7 000 man för att befästa passet i Thermopyle och försöka hålla tillbaka Xerxes härskaror så länge som möjligt. Till ledare för försvaret hade man utsett kung Leonidas av Sparta som stod i täten med sin livvakt på 300 hopliter. Att man utsett Leonidas var ingen slump, det var ett vedertaget faktum bland alla greker att Spartanerna var de starkaste och tappraste krigarna i hela världen. Och det var inte att undra på. Vid sju års ålder togs gossebarnen i Sparta från sina föräldrar och placerades i ”Agoge”, en hård krigarskola där de tränade, åt, sov och levde ihop med de andra unga pojkarna. Sett med dagens ögon skulle denna utbildning utan tvekan ses som grym och barbarisk, men det fyllde sin funktion. När pojkarna blivit vuxna män och var färdiga med sin utbildning var de soldater av allra högsta kvalitet, något som skulle behövas i de stundande striderna.
Thermopylepasset var inte mer än 100 meter brett vilket gav de överlägset utrustade grekerna en stor fördel i sitt försvar. Då de kunde fylla upp hela passet från sida till sida var perserna tvungna att anfalla dem framifrån utan möjlighet att flankera dem med sitt kavalleri, en taktik som hittills varit nyckeln till framgång på mellanösterns öppna fält. Gång på gång anföll perserna men förmådde inte bryta igenom grekernas linjer, utan tvingades varje gång tillbaka med svåra förluster. Xerxes försökte då omringa grekerna genom att låta sina skepp frakta soldater som skulle landstiga bakom Leonidas styrka. Men i bukten mötte de Themistokles och den nybyggda Atenska armadan. De grekiska skeppen var välbyggda och Atenarna var som en följd av sitt geografiska läge erfarna sjömän. De kämpade tappert och hindrade effektivt alla persiska landstigningsförsök. Det såg i det här läget mycket bra ut för grekerna. Leonidas lilla styrka hade inte bara lyckats sakta ner persernas frammarsch, de var på god väg att helt stoppa den. Men på den tredje dagen vände lyckan, då en grekisk förrädare vid namn Ephialtes visade perserna en dold stig över bergen vilken skulle tillåta dem att omringa grekerna. När Leonidas fick veta detta beordrade han merparten av armén att retirera, men valde att själv stanna kvar tillsammans med sina livvakter och slåss till sista blodsdroppen.
Innan de drog ut i krig hade nämligen spartanerna rådfrågat oraklet i Delfi, länken mellan gudarna på Olympus och människorna om råd. Och hennes svar hade blivit att Spartanerna antingen skulle vara tvungna att se sin stad förstörd eller tvingas sörja sin fallne kung. Budskapet var klart för Leonidas, han var tvungen att offra sitt liv för att rädda sitt fosterland från undergång, och det var ett offer han gladeligen gjorde. En teori är att denna profetia också är anledningen att det inte fanns fler än 300 spartaner med vid Thermopyle, Leonidas visste att han var dödsdömd och ville inte slösa bort fler spartanska liv än nödvändigt. En annan, mer etablerad teori är att Sparta vid tiden för slaget firade ”Karneia”, en viktig religiös högtid under vilken det var förbjudet för armén att föra krig. Detta förbud gällde dock inte kungens personliga livvakt, vilket skulle förklarat varför de vara de enda som följde honom till strid. Oavsett vilket gjorde Leonidas och hans 300 sig nu redo för sin sista strid tillsammans med några hundra Thespianer som insisterat på att stanna kvar och strida med spartanerna. Under striden som följde avancerade grekerna ut ur passet och mötte perserna på öppen mark. Under denna strid blev Leonidas dödad. De återstående grekerna tog då hans kropp och drog sig tillbaka till en närbelägen kulle där de snart blev omringade från alla håll av perserna, men kung Xerxes tvekade ändå att anfalla dem. Medan grekerna inte förlorat med än ett tusental soldater hade perserna redan förlorat 20 000 man, och Xerxes ville helst inte förlora fler. Således gav han order att de kvarvarande grekerna skulle dödas med pilar, vilket också skedde och snart låg alla de alla döda på marken. Vad som bara någon dag tidigare varit ett krig med goda hopp om seger för grekerna hade nu förbytts till en mycket pressad situation. Det enda hindret mellan Xerxes och Aten var undanröjt och staden var tvungen att utrymmas. En kort tid därefter kunde Xerxes tillslut utkräva hämnd för Sardes när han brände ner Aten.
Men Xerxes ville som sagt ha hela Grekland, inte bara Aten, och för detta krävdes en avgörande seger mot den grekiska alliansens samlade styrkor. Men jämfört med striderna under den joniska revolten var nu rollerna ombytta, nu var det perserna som var långt hemifrån . Detta innebar problem med att förse armén med proviant och andra förnödenheter. För att underlätta transporter av dessa och därmed kunna besegra Greklands arméer krävdes en seger till sjöss. Xerxes flotta satte därför kurs mot Salamis, där Themistokles skepp hade slutit upp med skepp från övriga Grekland. Den persiska flottan var numerärt överlägsen och kung Xerxes var övertygad om seger. Den kommande striden skulle utgöra Themistokles största utmaning, men han skulle snart visa att han inte bara var en skicklig politiker och talare utan också en utmärkt militär strateg. Han sände en trogen slav till perserna som påstod sig vara en desertör och berättade att det rådde oenighet bland grekerna och att stridsmoralen var mycket låg. När han fick höra detta blev den redan självsäkre Xerxes direkt oförsiktig. Han sände iväg en del av sin armada för att blockera eventuella flyktvägar och anföll därmed inte med full styrka. Den grekiska flottan låtsades fly och perserna följde självsäkert efter dem in i den trånga Eleusisbukten. Här stötte de omedelbart på problem, då de persiska krigsskeppen var byggda för att operera på öppet hav, och hade svårt att navigera i det trånga sundet. Och det blev inte lättare av det faktum att deras skepp var klart överbemannade. De flesta av persernas skepp var nämligen bemannade av lydfolk som snarare följde Xerxes av rädsla än av lojalitet, och perserkungen kände sig därför tvungen att ha ordentligt med soldater ombord för att besättningarna inte skulle desertera. Situation var med andra ord inte den bästa för perserna och när Themistokles fälla slog igen var det med förödande effekt. De ”flyende” grekiska skeppen gjorde plötsligt helt om och attackerade perserna. Samtidigt dök resten av flottan, som legat dold bakom en udde upp och anföll perserna bakifrån. Kaos utbröt bland de persiska skeppen och deras numerära överläge var till föga hjälp. När de till sist lyckades fly hade de förlorat över 200 skepp, vilket kan jämföras med grekernas förluster som bara uppgick till 40 skepp. Det persiska hotet till havs var nu avvärjt och grekerna härskade över havet.
Xerxes fick i det här läget kalla fötter och valde att dra sig tillbaka till Persien med en stor del av sin armé. För att grekernas seger skulle bli fullständig krävdes det dock fortfarande en avgörande seger mot persernas landstyrkor vilka nu stod under befäl av Mardonius, en adelsman som var gift med kungens syster.
Detta avgörande slag skulle komma att stå utanför byn Plataiai. Mardonius placerade ut sin drygt 100 000 man starka styrka på det öppna fältet, medan de 40 000 grekerna under ledning av Leonidas brorson, generalen Pausanias ställt sig till försvar på en kulle ovanför slätten. Precis som vid Marathon följde nu en flera dagar lång väntan då ingen sidorna var villiga att anfalla. Mardonius vågade inte anfalla kullen då han ansåg den utgöra en allt för stark försvarspunkt. Pausanias å andra sidan ville inte ta strid med perserna på det öppna fältet då det skulle ge fiendens fruktade kavalleri möjlighet att flankera honom. Till sist blev det ändå grekerna som fick göra det första steget. Perserna hade lyckats stoppa leveransen av förnödenheter till grekernas armé och för att undvika svält var Pausanias tvungen att göra något. Men till skillnad från vad man kanske skulle förvänta sig så anföll han inte, tvärtom drog han tillbaka sina styrkor, ytterligare en bit bort från fältet. När Mardonius såg detta trodde han att det rörde om en fullskallig reträtt och beordrade sina soldater att jaga efter och slå ihjäl de flyende grekerna. Detta skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. När perserna kom väl nådde fram till grekerna och striden tog sin början befann de sig i en snårig terräng där deras kavalleri inte kunde utnyttja sin rörlighet. I den infanteristrid som följde fick grekerna snart övertaget. Bakom de persiska infanterilinjerna betraktade Mardonius striden från hästrygg tillsammans med det övriga kavalleriet. Då hände något högst oväntat. De spartanska hopliterna lämnade infanteristriden och stormade ut på fältet mot Mardonius och hans män. Mardonius var i det här läget övertygad om att grekerna inte skulle våga utmana hans kavalleri på öppen mark och togs därför med fullständig överraskning. Spartanerna fick nu sin chans att hämnas Leonidas död och den tog de. Mardonius dödades och med honom en stor del av kavalleriet. Med sin befälhavare död gav Perserna upp och flydde norrut. Några mindre slag skulle ännu följa, men utgången av kriget var redan nu klart: Grekland var räddat.
"Slaget vid Salamis" av Wilhelm von Kaulbach

Den grek-romerska grundpelaren
Genom sina segrar vid Marathon, Salamis och Plataiai samt det hjältemodiga offret vid Thermopyle säkrade grekerna sin frihet från österländsk dominans. Det grekiska arvet av demokrati, vetenskap och kultur tilläts fortleva och utvecklas inom såväl Grekland som det framväxande Romarriket och skulle tids nog utgöra en av den västerländska civilisationens tre grundpelare tillsammans med Kristendomen och det germanska arvet.

För mer information:
De stora slagen (Tukan förlag)

Last stand of the 300 (History channel)

Wikipedia:
Periska riket, Marathon, Thermopyle, Salamis, Plataiai

Andra bloggar om: , , , ,