torsdag, december 28, 2006

Lär av Libanons lidande

Birgitte Gabriel är en journalist bosatt i USA. Hon föddes i Libanon i en kristen familj på den tid då landet fortfarande hade en kristen majoritetsbefolkning. Detta är hennes historia om hur muslimerna växte i styrka, grep makten och startade en kampanj för att utplåna landets kristna och judiska minoriteter. Vidare talar hon om den islamistiska agendan, om målet att se hela den västerländska civilisationen förintad.

Gabriels tal är uppdelat i sju stycken klipp. Det första klippet kan ni se i fönstret ovan, övriga klipp kan nås genom att klicka i fönstret. Den sammanlagda speltiden är drygt 50 minuter. Ganska långt alltså, men inte desto mindre, mycket sevärt.

lördag, december 23, 2006

Glöm inte bort julens sanna innebörd

Detta är en kopia av ett inlägg som jag postade här på bloggen för exakt ett år sedan. Det är lika relevant nu som då.

23 december, Dan före dopparedagen. Land och rike runt sitter folk förväntansfulla inför morgondagens firande. Något som är populärt att gnälla över så här års är att julen blivit allt för materialistisk, julen ska ju handla om att umgås med nära och kära heter det. Och det är säkert väldigt fint och trevligt, jag känner mig dock tvungen att påpeka att det faktiskt inte är det som julen egentligen handlar om. Julen är en kristen högtid och det vi firar är födelsen av Guds son, Jesus Kristus, något som allt för många svenskar tycks ha glömt bort. Så när ni har ätit upp skinkan, tittat klart på Kalle Anka och öppnat det sista paketet, varför inte ägna lite tid åt högtidens sanna mening? Själv kommer jag att gå på midnattsmässa. Om ni tillhör den skara som inte tycker om att stanna uppe sent finns alltid julottan morgonen efter.

Avslutningsvis så önskar jag alla mina läsare en riktigt god jul.

Julkort från Kommunal

I år har jag fått tre julkort. Först kom ett från min morbror, tack för det Torbjörn. Sedan kom ett där avsändarens namn saknades, vet inte vem du är, men tack ändå. Och igår kom det tredje och sista. Det var från min avdelning av kommunal. Det var inte del av ett massutskick, det var ett handskrivet kort. Texten på dess baksida löd:

”Hej Erik. Vi på Kommunal skulle vilja ha en träff med dej här på sektionen någon gång efter helgerna. Du är välkommen den 15 Januari kl. 14:00 till folkets hus 2 vån. Hör av dej om du inte kan komma.
Välkommen.
Hälsningar Kommunal”

Det var ju ett vänligt formulerat litet kort. Men varför inbillar jag mig att syftet med mötet knappast är att önska mig en god fortsättning? Har Kommunal beslutat sig att börja ta i med hårdhandskarna mot ”krimtänkare”, precis som Transport?

fredag, december 22, 2006

Ny omröstning... igen

I förrgår startade jag en ny omröstning här på bloggen om Mona Sahlin. Efter en del eftertanke kom jag på att det nog var för snålt med svarsalternativ. Tre alternativ och därför blivit fyra, och alla gamla röster har raderats.

torsdag, december 21, 2006

Välkommet beslut från HD

Expressen:
Högskolor och universitet får inte på kvotera in studenter med utländsk bakgrund. Det slår Högsta domstolen i dag fast i en dom och tilldömer två kvinnliga studenter från Uppsala 75 000 kronor i skadestånd.


Egentligen borde det väl vara självklart, men i toleransens förlovade land kan man ju aldrig vara säker. Nu väntar jag med spänning på att de svenskar som nekades plats på polishögskolan just för att dom var svenskar också lämnar in en anmälan och kräver sin rätt.

onsdag, december 20, 2006

Bristande kommunal kompetens

Vi, SD-Varbergs folkvalda saknar den nödvändiga kompetens som krävs för att vara effektiva kommunpolitiker. Detta är egentligen inget konstigt. Vi är nybörjare i sammanhanget och till skillnad från blåbären i övriga partier har inte vi någon mentor vid vår sida som vi kan rådfråga. Att det skulle förhålla sig på det sättet har jag varit beredd på från första början. Vad jag däremot inte var beredd på var övriga ledamöters kompetensnivå. I mitt huvud hade jag målat upp en bild av församling uteslutande bestående av slipade, pålästa och kunniga politiker. Efter de två kf-möten jag hittills varit på har denna bild grusats rejält. Visst, finns det en hel del mycket kompetenta gubbar och gummor, men många ledamöter lever inte alls upp till de förväntningar jag hade. Flera gånger har jag frågat folk från övriga partier om saker jag inte riktigt förstått. ”Vad menas med det här?”, ”Hur funkar detta?” Svaren har ofta blivit ett ”Eh… jag vet inte.

SD-Varberg kanske inte har all den kunskap som man kunde önska, men det är inget att skämmas över, uppenbarligen är vi i gott sällskap.

onsdag, december 13, 2006

Karlskrona-vänsterns bristande verklighetsförankring

Som jag nämnde i min senaste post fick vår konferens i Karlskrona besök ett gäng trashankar från Ung vänster som gjorde sitt bästa för att störa mötet. Nyfiken på hur vänstern utvärderat protesterna besökte jag Blekinge-forumet på socialism.nu, och jag kunde inte låta bli att le när jag såg vilken fullständigt verklighetsfrånvänd bild som målas upp. Signaturen "Avant" hävdar att han och hans kompisar minsann förde så mycket väsen att det knappt gick att kommunicera i konferenslokalen. Detta stämmer inte. Under våra föreläsningar och diskussioner hördes inte ett knäpp från några motdemonstranter. I fikarummet kunde man däremot höra dem lite svagt ibland. Det verkade som att mobben bara började gapa när någon Sverigedemokrat visade i fönstren, i övrig var det tyst även när vi satt och åt. "Avant" hävdar vidare att det var ett 40-tal personer med i protesten. I min förra post skrev jag att de var ett 20-tal, då var jag faktiskt ganska snäll. Faktum är att vi räknade dem, och till en början var dom 18st, men framåt eftermiddagen var dom nere på 12 man. Hur "Avant" får detta till 40 personer har jag svårt att begripa. Antingen så ljuger han eller så måste han ha varit i ett sällan skådat haschrus. Även signaturen ”Nillan6” vill vara med och fantisera. Han/hon påstår att polisen inte vågat låta släppa ut oss ”SD svin” förrän två timmar efter mötets slut. Detta missade i alla fall jag helt och hållet. Själv spatserade jag ut genom huvudentrén uppskattningsvis en kvart efter mötets avslutande. Att det dröjde så pass länge berodde på att jag var tvungen att hitta någon som visste var mitt vandrarhem låg.

Kort sagt så misslyckades vänstern med precis allting.
Fullständigt fiasko.

söndag, december 10, 2006

Rapport från Kommunkonferensen

Under helgen närvarade jag vid partiets kommunkonferens i Karlskrona tillsammans med ett 100-tal partikamrater från framförallt landets södra delar. Uppslutningen från Halland var tyvärr inte så god. Av våra sju ordinarie ledamöter var jag den enda som var på plats, dock tillsammans med min ersättare Lena Attlevik. Trist, men flera hade också goda skäl för att inte närvara.

Efter tal Jimmie Åkesson och Richard Jomshof bjöds det på lunch i form av smörgåstårta. Samtidigt började det hända saker utanför lokalen. Vid huvudentrén hade ett 20-tal trashankar från Ung vänster samlats för motdemonstration. Vår lokal låg dock i andra änden av det stora huset, så gapet om ”Inga rasister på våra gator” hördes inte av några andra än de närvarande poliserna och en och annan torgbesökare. Efter lunchen talade SD-Gävles Roger Hedlund om hur man går tillväga för att bygga en framgångsrik kommunförening.
Därefter var det dags för vad som i min mening var helgens höjdpunkt, nämligen ett föredrag av docent Ingrid Björkman. Björkman som har stor erfarenhet av internationellt biståndsarbete berättade om situationen i Afrika och hur västvärlden omöjliggör en hållbar utveckling genom att dränera kontinenten på högutbildad arbetskraft. Detta är något som inte minst vänster-gänget utanför borde ha fått lyssna på. Dom talar ju hur vi i väst suger ut tredje världen. Det stämmer, men det är just genom den migrationspolitik som vänstern själva förespråkar som utsugningen sker. Vidare talade Björkman om hur dagens bistånd i form av pengar och utrustning ofta är ineffektiv och att det Afrika och andra fattiga länder snarare behöver är hjälp med utbildning. Hon drog upp projekt hon själv deltagit i som slagit väl ut. Hela Björkmans tal var mycket givande och jag hoppas att vi i SD kan lyfta fram hennes visioner våra program. Dagen avslutades sedan med att Richard Jomshof berättade om det lokala kommunarbetet i Karlskrona och vad andra kommuner kunde lära av det.

Senare på kvällen sammanstrålade alla Sverigevänner igen för gemensam middag. På en mycket trevlig restaurang serverades vi en delikat måltid bestående av potatisgratäng till vilket man kunde välja mellan kött, fisk eller fågel.

Efter middagen gick några av oss vidare till centralt belägen pub. Stämningen var länge god ända till en grupp vänsterelement dök upp. Huruvida det förekom någon aggression från dessa ska jag låta vara osagt, flera partikamrater ansåg i alla fall att det var bäst att lämna lokalen. Antagligen var det lika bra. Timmen var sen och det var dags att sova.

Konferensens andra dag var betydligt kortare än den första och bestod enbart i ett föredrag av Per Ramhorn om äldrepolitik följt av en gruppdiskussion om vad för frågor som var lämpliga att driva runt om i landet. Tanken var att vi skulle diskutera i mindre grupper och sedan redovisa för mötet vad vi kommit fram till. Medan jag var och hämtade en flaska vatten tyckte den lömske Jens Leandersson att det skulle vara en kul ide att rösta fram mig till den som skulle redovisa gruppens idéer för mötet. Sagt och gjort fick jag helt oförberedd ställa mig vid scenen med en mikrofon i handen för att för första gången någonsin hålla tal på ett SD-möte. Det gick ungefär som man kunde förvänta sig.

Därefter förklarades mötet avslutat och folk började bege sig hem till sitt. Jag och Lena hade vissa svårigheter att hitta tillbaka till bilen och fick irra runt i Karlskrona centrum ett tag. I dagsljus var staden faktiskt ganska fin och jag ångrade ett uttalande från gårdagen där jag hävdade att Karlskrona måste vara den fulaste stad jag sett på länge. Till slut hittade vi i alla fall rätt och efter tre timmars bilfärd var vi hemma i Varberg igen.

fredag, december 08, 2006

Vem vill lyssna på Kurdo?

Så var det dags igen. Kurdo Baksi har ännu en gång givits generöst utrymme i pressen för att dela med sig av sina åsikter. Den här gången handlar det om Astrid Lindgrens populära sagofigur, Pippi. Ni vet flickan som har en hel kappsäck full med guldpengar, är stark nog att lyfta en häst och som har en negerkung till pappa. Det är just det här sista, benämningen ”negerkung” som fått Kurdo att börja oja sig. Benämningen ”neger” är kränkande för afrikanska invandrare, förklarar Kurdo, därför måste Astrid Lindgrens klassiska böcker skrivas om, oavsett vad infödda svenskar tycker om saken. Därmed följer artikeln samma mall som många av hans tidigare alster. Infallsvinklarna är olika, men allt som oftast handlar det om samma sak: Det är synd om invandrare och det alltid är de infödda svenskarnas fel, som antingen är intoleranta eller oförstående för invandrarnas utsatta situation.


Kurdos alster är ingen ovanlig syn i tidningarna. Minst ett par gånger i månaden upprepas hans klagosång med nya formuleringar i någon av kvällstidningarna eller de större dagstidningarna.
Varför?
Det finns säkert massor av människor som gärna vill få sina åsikter publicerade. Vad är det som gör Kurdos monotona artiklar så intressanta? Jag har tidigare skrivit till Expressen och bett om en förklaring till detta, utan att få något svar. Idag skrev jag till Aftonbladet, återstår att se om dom svarar.